Det jag älskar med konst är att jag ofta blir överraskad av den. Det oväntade, det absurda, det galna, och inte sällan det kritiska som får mig att studsa till, inte sällan skratta högt och sedan följer med mig i tanke och känsla ett bra tag efteråt. I konsten är det fritt fram för vuxna att leka, undersöka och lägga fram olika perspektiv på verkligheten för andra vuxna.
Häromdagen råkade jag ut för ett helt galet och fantastiskt nummer vid Göteborgs stadsbibliotek. Utanför, på trottoaren gick en kostymklädd herre i snigelfart, med en säckkärra efter sig. På kärran stod en rejäl förstärkare/högtalare och ett bilbatteri som drev den. Inkopplad i förstärkaren var en gitarr som uppochner släpades fram på marken.
Varje ojämnhet, varje liten sten och pinne som skrapade mot strängarna brakade ut genom högtalaren. Vi bjöds med andra ord på möjligheten att höra hur trottoaren låter och det var ömsom förskräckligt, ömsom supercoolt.
Akten slutande med att mannen tog sig ner för trappan vid bibliotekets entré och lät gitarren glida ner för trappstegen. Det var först då jag kom på att filma spektaklet för att kunna bjuda på ett litet smakprov.
Jag tror verkligen att så länge vi har konstnärlig frihet omkring oss så finns det även acceptans för vuxnas lekfullhet. Och i just det här exemplet var kanske grädde på moset att det precis i slutet dök upp två marängklädda figurer och anslöt sig till åskådarna. Vilka dom var, vad dom gjorde eller deltog i har jag ingen aning om, men det var en helt perfekt avslutning på något underbart och obegripligt 😀
Leka 365! 